Tyck till om tyreso.se

Text om Norra Bollmora från 1989

Norra Bollmora, den del av samhället som uppfördes efter den ursprungliga stadsplanen, var när området stod klart 1962 den första moderna satellitstaden utanför Stockholms stads gränser.

Flerbostadshusen vid Bollmoravägen och Sikvägen är också tidiga exempel på de industriellt byggda, bl a elementbyggeri, och storskaliga bostadskomplex som senare under 1960- och 1970-talen kom att dominera bostadsproduktionen i de större städerna i landet.

Småhusområdet vid Bollmora centrum har för tiden ovanligt höga arkitektoniska och miljömässiga kvaliteter trots att det är uppfört med rationella produktionsmetoder, vilket är typiskt för de moderna grupphusområdena.

1959 fastställdes en första tredjedel av den ursprungliga planen för utbyggnaden av det nya samhället Bollmora. Därmed kunde kunde man påbörja bygget av flerbostadshusen inom kvarteret Gösen (Bollmoravägen 2-12) och kring Sikvägen, centrumanläggningen samt radhusområdet närmast öster om centrum. Industriområdet i väster som också ingick i den första etappen hade dock börjat uppföras på dispens redan året innan. 1963 stod flerbostadshusen och radhusen färdiga, men under tiden hade förutsättningarna för den vidare utbyggnaden av Bollmora ändrats drastiskt. Genom en lagändring 1959, den sk Lex Bollmora, kunde Stockholms allmännyttiga bostadsföretag nu börja verka utanför den egna kommunens gränser vilket tidigare inte varit tillåtet. Lagändringen drevs fram för att Stockholms stads bostadsföretag AB Familjebostäder skulle kunna överta HSB:s ansvar för uppförandet av bostadshusen i Boll mora. Genom Lex Bollmora skapades samtidigt förutsättningarna för miljonprogrammets många stora bostadsprojekt kring Stockholm under 1960-talet. Det första blev Bollmora genom att ett annat av de allmännyttiga bostadsföretagen i Stockholm, Svenska Bostäder, mitt under den pågående utbyggnaden av samhället köpte upp marken söder om den ursprungliga planen från 1958 och 1963 påbörjade en hårdexploatering som helt kom att förändra proportionerna på de tidigare planerna. Genom tillkomsten av Svenska Bostäders bostadsområden Bollmora berg, Granbacken, Nybodaberg och Granängsringen som byggdes under åren fram till 1970 blev Bollmora dubbelt så stort i förhållande till vad som ursprungligen var tänkt. (Se vidare avsnittet "Bollmora" i kapitlet "Tyresö genom tiderna" för en utförligare beskrivning av den allmänna utvecklingen av samhället).

Norra Bollmora med flerbostadshusen vid Bollmoravägen och Sikvägen samt radhusområdet öster om centrum var den del av samhället som byggdes efter den ursprungliga planen från 1958. Här ligger också det sk Hantverkshuset (1) vilket fungerade som provisorisk centrumanläggning fram till att Bollmora centrum invigdes 1965.

Stadsplanen för den norra delen av Bollmora uppmärksammades i arkitekturtidskriften Byggnadsvärlden 1958 som en ny och radikal lösning inom svensk stadsplanering. Tvärt emot de konventionella reglerna föreslogs småhusbebyggelse intill centrumet och de storskaliga flerbostadshusen koncentrerade i utkanten av samhället. Motiven var i huvudsak två. Dels kunde huvuddelen av biltrafiken nå samhället utan att passera centrumet, dels fick invånarna i flerbostadshusen nära till naturen vilket småhusägarna med sina tomter inte borde ha samma behov av.

De första bostadshusen i Bollmora uppfördes i kvarteret Gösen (2) 1959-1961. Det är tre huskroppar i 8 våningar som var och en består av två sammanbyggda punkthus. Byggnaderna ritades av arkitekt Bo Sahlin med Alvar Aaltos bostadshus på Interbau, byggnadsutställningen i Västberlin 1957, som förebild. De är uppförda på en betongstomme med väggar av lättbetong som utvändigt vitputsats. Husen rymmer totalt ca 100 hyreslägenheter, 1:or-4:or, som nås via två uppgångar med hiss. Övervägande delen av lägenheterna är 3:or på mellan 65 och 70 kvm.

Flerbostadshusen kring Sikvägen (3) byggdes 1960-62 efter ritningar av HSB:s arkitektkontor. De totalt tolv skivhusen uppfördes i 8 våningar enligt det s k SKARNE-systemet vilket innebär att byggnaderna sätts ihop av färdiggjutna hela vägg- och bjälklagselement i betong. Dessa gjöts på plats i en för bygget uppförd byggelementfabrik som låg vid Tyresövägen strax norr om Sikvägen.

Skivhusen består i norr av två långsträckta längor, med nio respektive tolv uppgångar, som är svagt böjda i båda ändor för att skapa en känsla av mindre skala. I rät vinkel mot de två längorna, som är belägna på rad i östvästlig riktning, ligger de övriga tio skivhusen grupperade parallellt och något förskjutna i förhållande till varandra. Dessa är betydligt kortare än längorna och har tre eller fyra uppgångar. Skivhusen som gränsar mot samhällets omgivningar har fått en vit fasadputs, medan de övriga är grönt putsade. Totalt innehåller bostadshusen vid Sikvägen 900 lägenheter, både för insats och enbart hyra, fördelade på 1:or-5:or. Huvuddelen eller 60 % av dessa är 3:or på omkring 80 kvm.

Det första småhusområdet (4) vid Bollmora som byggdes 1960-62 kring Rödingevägen består av 109 bostäder fördelade på tre olika byggnadstyper; radhus i två varianter och atriumhus. Alla tillkom i Stockholms Sparbanks regi (Ekkronan) och uppfördes av byggnadsfirman Byggnads AB Harry Karlsson - en av de största småhusproducenterna i stockholmsområdet vid denna tid. Firman var specialiserad på rationella produktionsmetoder för typhusområden. Genom en minutiös planering, med utnyttjande av bl a materialmarknadens standarddimensioner och färdigkapat virke, hade man lyckats pressa ner byggnadskostnaderna. Småhusområdet vid Bollmora uppmärksammades också i tidskriften Byggnadsvärlden 1962 som ett exempel på ekonomiska småhusbyggen i Stor-Stockholm. Samtliga tre hustyper, vilka är uppförda med regelstomme i trä och utvändigt klädda med gult fasadtegel, har en bostadsyta på omkring 95 kvm och kostade som nybyggda mellan 70 000 och 90 000 kronor.

Radhusen närmast centrum, som kallas Zig-Zag, är en av arkitekt Bo Sahlin modifierad variant av den raka radhustyp som byggnadsfirman konstruerat och lät bygga i norra och östra delen av småhusområdet. Zig-Zag har sitt namn efter den form radhuslängorna fått genom att bostadsdelarna är diagonalt placerade på tomten och något förskjutna i förhållande till varandra. På detta sätt uppnåddes två fördelar. Dels blev tomten större, dels blev uteplatsen skyddad från insyn, grannarna emellan. Framför radhuslängorna har den naturliga terrängen med berghällar och träd bevarats för att ge en känsla av ursprunglighet.

Atriumhusen, som också är ritade av Bo Sahlin, har en L-formad plan med inbyggd gård och är till skillnad mot de tvåvåniga radhusen endast byggda i en våning vilket ger byggnaderna en låg och sluten karaktär.

Texten är skriven av Peter Bratt 1989 i boken "Tyresö kulturhistoriska miljöer"


Publicerad av: Lena Guthe

Senast uppdaterad: 2016-03-15

Högermeny