Tyck till om tyreso.se

"I Sverige blir jag bemött som en människa"

Publicerad den: 2017-08-28

Izattullah föddes i Afghanistan 1996. Under unga år blev han föräldralös och skyfflades mellan olika släktingar och tvingades till barnarbete. Men 2012 tog han sig med hjälp av människosmugglare till tryggheten i Sverige - och Tyresö.

Bild4Izattullah Nouri är en av de ensamkommande ungdomar som kommit till Tyresö de senaste åren. Han är bara 21 år, men hans historia rymmer mer sorg och dramatik än de flesta hinner uppleva på en livstid.

I dag är han på en trygg plats i livet. Han studerar till undersköterska, pratar flytande svenska och bor i en studentlägenhet i Tyresö. På fritiden är han engagerad i olika föreningar och har många vänner. Framtiden ser ljus ut. Men vägen dit har varit lång.

Föräldralös
Afghanistan har sedan 1970-talet plågats av krig eller väpnade inre konflikter i olika former. Izattullah föddes i Kabul, men flyttade kort därefter med sin familj till en liten by nära staden Ghazni, sydöst om Kabul. Vid fyra års ålder blev han och hans nyfödda bror Alisina faderlösa, då pappan blev ihjälskjuten av talibaner när han satt i bilen på väg hem från matmarknaden i Kabul där han varit och handlat. Mamman kämpade ensam på och tog hand om barnen, men några år senare insjuknade hon i bröstcancer och dog. Izattullah och hans bror var nu helt föräldralösa.

− Jag var tio år när mamma dog, berättar Izattullah. Det var en svår tid. Jag och min bror fick flytta in hos vår farbror och hans familj som också bodde i vår by. Vår farbror hade redan många barn, i hans hus bodde över 15 personer. Ingen brydde sig om oss där. Jag fick sluta skolan och istället arbeta på vår farbrors gård och sköta djuren och hugga ved. Men efter tre år, när jag var tretton, tyckte han att vi blev för dyra att ha kvar; han fick för många munnar att mätta − så han skickade oss vidare till en kusin i grannlandet Iran.

Utan upphållstillstånd
− I Iran fick vi äntligen någon som brydde sig om oss. Min äldsta kusin Hassan och hans fru behandlade mig och min bror som sina egna barn. Vi fick mycket kärlek. Men vi hade ju inte uppehållstillstånd i Iran och var där olagligt. För att dra in pengar till hushållet var jag och min bror tvungna att arbeta. Mest arbetade vi på byggarbetsplatser och bar tegelstenar och sådant. Det var ett tungt jobb.

Izattullah Nouri

Gripen av polis
Izattullah blev efter ett tag varse hur farligt det var att leva utan uppehållstillstånd i Iran.

 − En dag när jag var 15 år blev jag gripen av polis när jag cyklade hem från byggarbetsplatsen, och de krävde att få se uppehållstillstånd. Då blev jag väldigt, väldigt rädd. Eftersom jag inte kunde visa upp ett uppehållstillstånd tog de mig till polisstationen. Där var det smutsigt och kallt och jag fick sova på golvet i en cell med flera andra personer över natten.

Izattullah 14 år gammal. Foto: privat.

Izattullah tar ett djupt andetag och fotsätter;

− På morgonen blev jag utfrågad av en kvinnlig polis, som krävde att få se idhandlingar. Jag kunde ju inte visa upp något sådant och till slut började jag gråta och bröt ihop. Jag trodde att de skulle misshandla mig − och om jag överlevde − skicka tillbaka mig till Afghanistan där jag inte hade en enda släkting kvar som ville ta hand om mig. Då ropade polisen plötsligt till en soldat i närheten; "Låt honom gå! Han är bara ett barn."

"Bättre att jag inte finns"
Lättnaden över att bli släppt blandades med oro över framtiden.

− Jag kände att; ska jag leva så här och jämt vara rädd är det bättre att jag inte finns. Nästa gång polisen tar mig kommer jag att skickas tillbaka till Afghanistan, och kanske skiljas från min bror. Vad skulle jag göra i Afghanistan? Helt utan framtid.

Kusinens hemlighet
Vad Izattullah inte visste var att kusinen, under de år barnen bott hos honom, sparat ihop pengar med förhoppningen att skapa ett bättre liv för bröderna.

− Min kusin såg att jag inte mådde bra. En dag, när jag var 16 år, tog han mig åt sidan och berättade att han sparat pengar. Mycket pengar, åt mig och min bror. Han ville ge oss möjligheten att komma till Europa − att få ett riktigt liv i ett tryggt land utan krig och våld, och studera. Pengarna han sparat skulle räcka till att betala smugglare för att ta mig hela vägen till Europa. Och han berättade hur det hela skulle kunna gå till.

Inte utan min bror
Kusinen var noga med att berätta att resan kunde innebära många faror och att Izattullah inte var tvungen att åka. Bara om han själv ville.

− Jag tvekade länge. För min kusin tyckte att min bror, som då var 13 år, var för liten för att åka. Men min kusin berättade att om jag lyckades få uppehållstillstånd i Europa skulle jag kunna ansöka om att få ta dit min bror. Och på så sätt skapa en bättre framtid för oss båda. Det kändes oerhört jobbigt att ens tänka tanken att behöva lämna honom kvar. Men till slut tog jag beslutet att åka ändå. För om jag lyckades skulle inte bara jag, utan även min bror, få en bättre framtid.

Avskedet
Av kusinen fick Izattullah 500 dollar att ha med sig i fickan på resan. I övrigt packade han bara med sig några ombyten kläder i en ryggsäck och ett litet reselexikon, mellan persiska och engelska – ett språk som Izattullah vid den tiden bara kunde några enstaka ord av.

− När jag skulle säga hej då till min bror grät jag jättemycket. Och han var så ledsen att mitt hjärta kändes som om det skulle brista. Jag hade ju lovat att alltid ta hand om honom. Just den stunden är bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Mot Europa
I en park i Teheran träffade Izattullah smugglarna som skulle ta honom till Europa.

− De tog med mig och två personer till i en bil och vi körde till en stad vid gränsen till Turkiet. Där stannade vi några dagar i en lägenhet. Sedan, en natt, korsade vi gränsen med bilen på små steniga slingrande vägar ute i ödemarken.

Väl i Turkiet tog nya smugglare över. Bilfärden gick de nästkommande veckorna vidare till Grekland, Italien, Österrike och sedan Tyskland, som var slutstation. Så långt som smugglarna fått betalt för att ta Izattullah.

Här inhandlade smugglarna en tågbiljett till Izattullah, som ville till något av de nordiska länderna. Plötsligt satt han på ett tåg till Köpenhamn.

− Men jag hade otur. Under tågresan till Köpenhamn kom polisen och kollade id och pass. Då jag inte hade något av detta fick jag följa med poliserna tillbaka till Tyskland.

Efter att Izattullah intervjuats av polisen i Tyskland, blev han skickad till ett ungdomsboende för asylsökande.

Ändrade planer
− På boendet träffade jag flera andra afghaner på flykt. Jag började förstå att jag haft tur. Min resa till Tyskland hade knappt tagit 1,5 månad. Många andra hade varit på flykt i ett år eller mer, innan de nådde Europa. Men stanna inte här i Tyskland! sade de andra pojkarna. De flesta har bott här på boendet i mer än två år men inte fått upphållstillstånd än. Det avgjorde saken för mig. Efter några dagar på boendet tog jag och en annan kille jag träffade på boendet beslutet att åka vidare till Sverige. Ett land där vi hört att chanserna att få uppehållstillstånd var bättre.

Tillsammans tog Izattullah och hans nyvunne vän tåget till Danmark, denna gång utan att stöta på några poliser eller idkontroller. Därefter färdades de med såväl båt som tåg innan de kom fram till Sverige − 56 dagar efter avresan från Teheran.

Framme i Sverige
En vecka efter att Izattullah nådde ankomstcentralen för asylsökande i Malmö satt han på ett flyg till Stockholm, med slutdestination Tyresö.

− Jag hade aldrig flugit innan och det kändes underligt, som en helt ny värld. När jag landade stod det två personer och väntade på mig från Tyresö socialtjänst, med en stor skylt med mitt namn på.

Vardag och skola i Tyresö
Izattullah fick nu flytta in på ett tillfälligt boende för ensamkommande flyktingbarn i Trollbäcken. Och nu gick allt i rasande fart. Inom två veckor hade han fått en god man* och börjat skolan. Till en början på gymnasiets språkintroduktion. Efter 50 dagar fick Izattullah uppehållstillstånd i Sverige och fick då flytta vidare till ett ungdomsboende för ensamkommande barn i kommunen.

− De första två åren var tuffa. Jag hade inga kompisar alls. Jag tyckte det var svårt att komma in i samhället och att lära mig språket och kulturen. Jag har verkligen fått kämpa för att komma dit jag är idag − med många kompisar, både svenskar och nysvenskar, och en känsla av att höra hemma här.

På frågan hur han gjorde för att komma in i samhället, svarar han;

− Jag var mycket ute på sociala medier och försökte känna av vad svenskar pratar om, och hur de pratar. Jag gick också med i olika föreningar, bland annat en teatergrupp som heter "Lejonkulan" som Dramaten håller i. Jag har fått jättemånga kompisar från just teatern. Jag är också volontär i något som heter Ensamkommandes förbund i Stockholm.

                                                                       Idag
Izatullah NouriIdag har Izattullah hunnit bli 21 år och har bott i Tyresö i fem år. Han bor i en lägenhet tillsammans med två andra studenter och pluggar på Komvux − näst sista terminen på sin undersköterskeutbildning. Redan nu har han fått erbjudande om jobb efter examen. Under sommaren har han sommarjobbat som stödassistent på ett boende för människor med funktionsnedsättning.

Att han har lagt mycket energi på att lära sig svenska språket är uppenbart.

− Jag är ju en pratsam person och har lärt mig språket mycket av personalen på ungdomsboendet. Jag tog alla tillfällen som gavs att snacka svenska med dem. Sedan kollade jag en hel del på barnprogram på tv. Det var en lagom nivå för att lära sig språket i början. Men jag vill hela tiden bli bättre så nu för tiden försöker jag att kolla på nyheterna på tv och följa med i vad som händer, det är viktigt. Sedan jobbar jag extra som vikarie på ett äldreboende här i Tyresö, efter skolan, och där har jag också lärt mig mycket.

Och så snusar du som vilken svensk som helst också...
Haha, ja! Fast det är faktiskt så att jag snusade när jag bodde i Iran också. Jag blev så glad när jag upptäckte att det finns snus i Sverige. Men jag försöker sluta, jag vet ju hur dåligt det är. Jag tycker inte att det är passande att hålla på och snusa när man jobbar inom vården.

Har du inte varit med om några kulturkrockar?
− Jo, det är klart. Det svåraste jag har fått lära mig är att känna av hur svenskarna fungerar när det gäller att ta kontakt. Att de är mycket försiktigare och inte känner sig bekväma med för mycket närhet när man pratar. Och att man betalar var för sig när man är på restaurang. Här bjuder man inte varandra, haha... Det är annorlunda än jag är van vid. Men jag älskar Sverige. I Sverige blir jag bemött som en människa. Och det är första gången i mitt liv jag känner så. Jag är bara en vanlig kille som vill ha ett helt vanligt liv, utan våldsamheter. Det har jag fått här, och det är jag så tacksam för.

Vad har du för framtidsdrömmar?
− Nu vill jag först och främst lyckas med min undersköterskeutbildning och få ett fast jobb. Kunna stå på egna ben liksom. Sedan hoppas jag ta körkort. Någon gång vill jag också plugga vidare och få gymnasiekompetens. Men oavsett vad jag gör i framtiden så vet jag en sak; jag vill jobba med människor.

Hur har det gått med din bror?
− När jag hade fått uppehållstillstånd ansökte jag direkt om att få ta hit min bror. Men jag fick ett avslag på det från Migrationsverket eftersom jag inte är hans vårdnadshavare, och vid tillfället inte heller var 18. Jag måste ha fast jobb och kunna försörja honom för att ha en chans att ta hit honom. Det känns jobbigt. Jag längtar efter honom så. Men jag hoppas att en dag få träffa honom igen. Att han får komma hit och bo med mig. Han är tillbaka i Afghanistan nu, för han blev tagen av polisen i Iran och deporterad. Men vi pratar i telefon ganska ofta.

Blev livet i Sverige som du tänkt dig?
− Ja, jag trivs. Och jag gillar Tyresö. Jag är lycklig, samtidigt som jag känner att jag har ett ansvar gentemot mitt nya land, så som alla invånare här egentligen har. Eller hur ska jag förklara på ett bättre sätt; jag känner mig liksom skyldig att göra något bra av den möjlighet jag fått här. Jag bara måste det. För mig själv. För Sverige. Och för min bror − som kanske aldrig får chansen.Izatullah NouriFotograf: Karl Schriver-Abeln

* En god man ansvarar bland annat för att delta i ett ensamkommande barns asylprocess och ekonomi, men inte för barnets omvårdnad.


Publicerad av: josephine.uppman@tyreso.se

Senast uppdaterad: 2017-08-28

Högermeny