Sedan början av 1950-talet har det funnits särskilda bestämmelser om byggande vid stränderna. De nu gällande strandskyddsbestämmelserna finns i miljöbalken. Strandskyddet omfattar land- och vattenområde intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). I vissa fall är strandskyddet utvidgat upp till 300 meter.
Strandskyddet har två huvudsakliga uppgifter, att värna om allemansrätten och friluftslivet samt att bevara land- och vattenområden som är biologiskt värdefulla. Strandskyddet omfattar alla typer av byggnader och anläggningar, inklusive så kallade friggebodar, bryggor och staket.
Trots att naturvårdslagen uttrycker en restriktiv syn för tillstånd inom strandskyddsområdet, så kan det ändå vara möjligt att medge dispens från bestämmelserna. Detta kan till exempel gälla i områden som blivit "allemansrättsligt" ointressanta, under förutsättning att det inte är fråga om områden med goda livsvillkor för växt- och djurlivet. Detta gäller i första hand områden som i laga ordning är ianspråktagna så att allemansrätten redan är utsläckt.
Att bygga i strandskyddat område fordrar oftast både dispens från strandskyddet och bygglov, varför de vanligtvis handläggs i ett och samma ärende. Dispens från strandskyddet prövas alltid i byggnadsnämnden men följer i övrigt samma rutiner som bygglovsansökningar.